Angels, they fell first but I'm still here

Sitter och lyssnar på Nightwish mellan samtalen på arbetet.

Det är så mycket kärlek i minnena från de låtarna.

Saknar den gamla goda tiden, även om det samtidigt är skönt att den är förbi.

Kan inte låta bli att vandra tillbaka till dåtidens påhitt. Ler av tanken på allt man hittade på.

Mycket man inte är stolt över men som man ändå kan se tillbaka till och flina lite åt.

Man har kommit till ett stadie där man uppskattar helt andra saker.

Värderar livet annorlunda idag än förr. Vilket i sig är väldigt positivt.

Det är väldigt många saker som hade knäckt mig totalt för några år sedan som jag idag inte alls lägger så stor vikt vid. Jag har lärt mig vad som är viktigt i mitt liv och vad jag vill lägga min energi på.

Även om tragiska saker ibland slår igenom och gör sig påminda på ett oförutsägbart sätt.

Tror att man i dagsläget hanterar svåra situationer bättre.

Jag kanske inte är världens lyckligaste människa. Jag har fortfarande en del problematik.
Allra helst med kroppen. Men jag kämpar på, äter min medicin och har lärt mig leva med det bättre än vad jag kunde förut. Är stolt över min framgång och marserar fram på min utvalda väg.

Jag tänker inte låta något få komma emellan mig och min framtida lycka.

Tänker inte låta någon få förstöra mitt liv mer.

Har jag hittat mig själv än?

Det vet jag inte. Är nog för tidigt att uttala sig om det.
Men snart så! Snart är jag där, där jag skall vara!

Kommer krossa allt negativt som försöker fälla mig.

Även om jag vuxit i mig själv och min omgivning så finns det självklart fortfarande saker som är ouppklarade i mitt liv. Vissa av dessa saker vet jag ännu inte hur jag skall hantera. Det är massivt påfrestande för kropp och själ. Förmår mig inte att släppa det hur mycket jag än försöker.

Det är så mycket jag vill säga. Men jag får inte ut orden.
Känslorna är överväldigande. Det blir ett stort blurr av kaos i huvudet.

Skulle man försöka rita upp alla dessa känslor på ett papper så skulle nog ingen förstå vad fasen det skall föreställa. Ett stort svart hål, ett kludder, ett kaos.

Om jag kunde få er att förstå vad ni gjorde. Hur man bryter ned en människa så totalt att denne inte förmår sig att leva för egen maskin. Hur kroppen bröts ned bit för bit tills allt tillslut exploderade.
Att den människan fortfarande kämpar med att få bli bra efter all skit.

Hur man kan tillåta någon få stå och ta emot käftsmäll efter käftsmäll och själva blunda för vad man orsakat och vad som försiggår.
För mig är det en stor gåta och jag behöver svar. Mitt inre skriker efter svar, efter avslut.

Det är mycket som hänt i mitt liv, som gjort att jag måste försöka stapla upp livet efteråt.

Balansera mellan mardröm och verklighet.

Så slutligen. Jag vill säga tack till alla som funnits där och stöttat mig under dessa svåra perioder.
Som fortfarande finns där och stöttar mig och hjälper mig att bli en bättre människa.

Tack som fan. Jag kan inte tacka nog och ni kommer föralltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Forever and ever.

Och ett extra speciellt tack till somliga som valde att ställa sig i stormen med mig, för att hålla mig kvar uppe och inte låta mig slukas med.

Jag älskar er tills vi vandrat vidare och efter!