Livet och sånt skit

Det är väldigt många i min närhet som mår dåligt just nu.
Vilket känns hårt, att man inte kan göra mer, eller hjälpa mer.
Maktlöshet. Så att man känner sig tom. Orkeslös.

Men tillsammans nitar vi det jävla måendet!

Alla ni som funnits vid min sida när livet rasat så många gånger. Nu finns jag hör för er!

Jag må vara trasig och fortfarande kämpandes, men jag finns här! Alltid!

Även om jag inte kan trolla fram ett välfungerande liv eller ett bra mående så ska vi kämpa tillsammans för att få våra liv tillbaka som vi förtjänar.

Det är så att jag känner mig, nästintill svartsjuk på människor som mår bra.

Som är nöjda, tillfreds med sig själva. Lyckliga i sin livssituation.

Självfallet finns det saker som tynger dem. Men jag tvivlar på att det ligger i samma spår.

Min kropp har varit på väg ner i så många år. För 1 år sedan ungefär, började den säga ifrån på riktigt. I höstas förra året la den av helt. Det blev många läkarbesök och utredningar. Massor av mediciner och nu 8 månader senare är jag en liten bit på vägen. Mår till synes bättre, kroppen är något funktionell. Det är en lång resa kvar av kämpande och medicinering för att få den att bli bra, om den någonsin blir det. Vissa saker av min problematik är livslång. Det får jag medicinera livet ut.

Vilket såklart känns förjävligt. Men det är bara lära sig att leva med det. Som med allt annat.

Nej nu ska jag ta mig en kopp kaffe, njuta av en regnfri dag (hittills) och så hörs vi senare.

Over and out!